”Vi ska förvandla ert tortyrhål till ett universitet.”

Alan är uppvuxen i norra Kurdistan. Redan som 15-åring talade han för kurdernas sak, kämpade öppet för yttrandefrihet och läste förbjudna böcker om sitt folk. Flera av kamraterna greps och blev slagna av polisen. Till slut också Alan. När han under gymnasietiden satt två år i fängelse var han utsatt för ren tortyr. Men de värsta elchockerna stod militärpolisen för när han var 19 år. Tretton dagar i sträck, sex timmar varje kväll.

Det enda ärr han kan visa upp är en svag, vitaktig fläck på ovansidan av handen.

– Cigarettfimpning, säger Alan och det ser nästan ut som om han ler.

Ändå svarade han ”tack, jag mår bra och vet inte varför jag är här” när han första gången pratade med en psykiater på öppenmottagningen i en svensk förort. Och när sedan doktorn replikerade ”jaha, då har du väl inga problem, då?” var det nära att Alan försvann ur sikte för vården. Men Sofie Bäärnhielm, en annan psykiater på mottagningen, hade ­intresserat sig för så kallad transkulturell psykiatri och såg något helt annat hos flyktingen.

– Jag uppfattade en ung man som mådde väldigt dåligt, inte var pigg på att ha kontakt med psyket och inte alls förstod vad vi kunde göra.

När Sofie Bäärnhielm träffade Alan ägnade hon mycket tid åt att förklara hur en psykmottagning i Sverige fungerar och hur hon själv arbetar med samtalsterapin. Det handlar om att skapa kontakt, säger hon, och bygga upp ett förtroende. För medan hon visste vad det betydde att Alan hade mardrömmar, var orkeslös och kände sig annorlunda hade han själv ingen aning om att hans ­reaktioner var typiska för ­posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

– Det dröjde ett par gånger ­innan han berättade vad han varit ­utsatt för i fängelset, minns Sofie Bäärnhielm.

17 år gammal och utan någon fastställd dom hamnade Alan i fängelse med andra kurdiska aktivister. De smugglade in böcker, pennor och papper och upprätthöll i smyg sin egen, mycket disciplinerade undervisning. Slagordet var: ”Vi ska förvandla ert tortyrhål till ett universitet.”

Det handlade om att mentalt stå emot elchockerna, vattensprutet på högtryck mot naken hud och upphängningen i armarna. Alan visste att enda sättet att inte röja någons namn eller göra några ”erkännanden” var att obevekligt tro på sin sak och vara medveten om konsekvenserna.

– Det finns inget värre än att erkänna, förklarar han. De som gör det mår ännu sämre. De känner en sådan oerhörd skam. ­Innan jag hamnade där själv kallade jag dem svaga.

– Nu vet jag hur det är. Vissa klarar inte hur mycket tortyr som helst.

Mycket handlade om en strategi mot vakterna och våldet–som att kasta sig över kamraterna som skydd mot slagen eller knyta ihop sig arm i arm och skandera ”död åt tortyren”. Den viktigaste ­regeln var att aldrig ge vakterna anledning att skjuta utan kämpa fredligt mot villkoren på fängelset.

När han just hade fyllt 19 år släpptes han oväntat, återvände till ­familjen och hade precis börjat slappna av när militärpolisen plötsligt ville ”tala med honom”. Alan lurades att tro att de skulle ge honom information.

– Därför gick jag för första gången i mitt liv självmant till ­polisen, till den lilla basen i min hemstad. Jag transporterades ­dagen därpå till centralstabens väntrum.

När han hämtades den kvällen var han helt oförberedd. Elektriciteten de körde genom fingrarna, i tungan, genom könsorganen hade så hög spänning att han svimmade. Dessutom började Alan plåga sig med tanken att han gått dit självmant.

– Förra gången hade jag lyckats komma undan psykiskt. Men nu… Det knäckte mig. Jag var rädd att hamna i fängelse igen, för vad skulle kamraterna säga? Jag hade ett visst rykte om mig, och nu hade jag gått och överlämnat mig själv. Jag kunde inte förlåta mig min inre svaghet.

Mellan två och fyra militärpoliser tog honom till tortyrkammaren, sex timmar varje kväll, tretton dagar i sträck. Där fanns förhörsledaren–eller sadisten, tillägger Alan–som försökte få honom att röja namn, avslöja handlingar och göra erkännanden. När han var klar kunde Alan varken stå eller gå. Han släpades till en håla på ungefär en kvadratmeter där det inte fanns en enda liten kant att sitta på. Sömn var omöjligt.

Det första Alan gjorde när han släpptes var att påbörja flykten ur Turkiet. Det tog honom två år innan han kom till Sverige 2001. Han började vakna av mardrömmar, misstänka människor på stan och undvika att åka buss–i Turkiet betydde ett stopp att polisen ville komma ombord och göra kontroll. Om han gick ut för att ta en öl överväldigades han av tankar på vad som hänt kamraterna och stod bara inte ut.

Läs hela texten här http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_2093475.svd