Den turkiska statens nya och på papperet mer generösa lagstiftning om användning av kurdiska språket är mest ett sken, avsett för omvärlden. I praktiken gäller fortfarande den gamla politiken, skriver Yekbun Alp, socialdemokrat som nyligen ingått som tolk i en partidelegation som besökt östra Turkiet.
Den 23 juni 2009 deltog jag i en delegation som tolk tillsammans med riksdagsledamöterna Yilmaz Kerimo (s) och Anne Ludvigsson (s) som bland annat hade till syfte att besöka fängslade politiker från partiet DTP.
Som delegation pratade vi alla naturligtvis svenska, och jag skulle översätta ifrån kurdiska till svenska för resten av delegationen.
Jag varnades genast av fångvaktarna, som påminde om förbudet att tala kurdiska. Jag sade då att jag inte kunde någon turkiska över huvud taget.
Fängelsedirektören tillkallades omedelbart och uppbringade ett antal dokument på turkiska. Jag kunde således ingen turkiska och begrep därför inte vad som stod i dokumenten. Ordet "förbjudet" upprepades och trots alla våra försök så skulle inget annat språk än turkiska tillåtas.
Därmed misslyckades våra försök att kommunicera med Bayram Altun, Kamuran Yuksek och Mehmet Akin. Riksdagsmannen Yilmaz Kerimo som talade lite turkiska bistod vid kommunikationen. Besöket pågick i ungefär 40 minuter, med samtliga ur delegationen och tre av de ledande politikerna inom DTP, samt två fängelsevakter vilka antecknade allt som sades under besöket. Kommunikationen var absurd och inte särskild givande.
Tvärtom kände jag mig kränkt och förolämpad. Inte någon gång tidigare har jag bevittnat eller blivit utsatt för förolämpningar som denna. Orsaken var att jag inte kunde tala ett annat språk än mina modersmål kurdiska och svenska.
Jag hade erhållit information om den nya lagens artikel 88 kapitel 2. Lagen lyder: samtal och kommunikation vid fängelsebesök skall i första hand ske på turkiska men om någon av parterna inte kan prata turkiska eller inte förstår turkiska skall annat språk tillåtas. Samtalen skall då spelas in under insyn av fängelsepersonal för att sedan kontrolleras av berörd myndighet. Om det då under granskningen framgår att samtalet på något sätt utgör brott skall turkiska utnämnas till det enda tillåtna språket.
I samband med denna lagstiftning, men även med tanke på den statligt ägda kurdiska tv-kanalen TRT 6, blev jag glad och fick förhoppningar om att kurdiska nu skulle tillåtas och erkännas av den turkiska offentligheten.
Jag förstod nu att detta endast var en extremt villkorad rättighet. Dessa ändringar hade endast gjorts formellt och tillämpades inte i verkligheten. Inte ens en delegation för mänskliga rättigheter från ett EU-land kunde undgå inskränkningar och förbud. Denna erfarenhet påverkade mig oerhört negativt avseende de mänskliga rättigheterna i Turkiet och blev därför en stor besvikelse.
Det regerande partiet AKP och dess ordförande Erdogan har vid samtliga internationella konferenser sagt att Turkiet inte på något sätt inskränker de grundläggande mänskliga rättigheterna och att processen pågår skyndsamt och att inga konkreta problem finns att iaktta.
Enligt min uppfattning är dessa påståenden endast ett sken, avsett för and-ra länder. De få framsteg som gjorts är begränsade till formaliteter som inte upprätthålls i realiteten. Detta påvisas i rapporter från andra organisationer men framför allt av den delegation jag själv ingick i.
Det finns inga konkreta åtgärder för att upprätthålla de rättigheter man påstår sig ha infört. Verkligheten är motsägelsefull och reaktionerna visar motsatsen till en väl fungerande verklig demokrati.
Den turkiska staten lämnar oss med frågor och skepsis. Jag ifrågasätter starkt om några seriösa ställningstaganden och framsteg skett för en demokratisk utveckling och det kurdiska folkets rättigheter.
Jag anser att regeringen vilseleder det internationella samfundet med uppgifter som endast existerar i lagtexten. Turkiet har skrivit under Köpenhamnskriterierna och därmed förbundit sig att respektera minoriteter och deras demokratiska rättigheter.
Det jag erfarit är att det är omöjligt att anse att förbudet mot det kurdiska språket och allt det som är förknippat med det kurdiska språket skulle vara eliminerat. Och den lagstiftning som förberetts berör endast samtal per telefon och inte personliga besök. Förbuden är fortfarande giltiga. Människor får inte på något sätt kommunicera vare sig med familjemedlemmar eller med andra på kurdiska.
Att få tala sitt eget språk är en universellt rättighet som ingår i alla avtal och föredrag om grundläggande mänskliga rättigheter.
Under de senaste månaderna hade det skapats en positiv anda runt den kurdiska frågan i Turkiet men detta upplöstes i och med de massarresteringar och sabotage som inleddes 14 april 2009 mot de folkvalda DTP politikerna.
Hemlighetsmakerierna runt arresteringarna tyder starkt på avsaknad av rättssäkerhet. Försvarsadvokaterna har inte kunnat ta del av något som helst bevismaterial eller annat kring rättsfallen. Tvärtom har det spekulerats vilt om möjliga motiv till arresteringarna i turkiska medier. Detta har påverkat den positiva andan oerhört om inte rent av förstört den.
Jag vill starkt understryka att det handlar om en universell rättighet, att förbjudas att använda sitt modersmål är extremt antidemokratiskt. Dessa handlingar kommer inte på något sätt att bidra till lösningen av konflikten utan tvärtom förstöra de steg och försök som tagits i riktning mot en lösning.
Jag vill mer än gärna tro och hoppas på Turkiet som medlem av EU, där alla människors lika värde och lika rätt existerar. Som EU-medborgare med kurdiskt ursprung kommer jag att fortsätta arbeta i denna riktning, inom demokratins ramar.
Jag tror på dialog. Genom utbyte av åsikter kan vi se till att man kan leva sida vid sida som turk, kurd, assyrier/syrian, armenier etc i ett demokratiskt samhälle, även i Turkiet.
Yekbun Alp
Socialdemokrat
Uppsala
UNT 13/7 200
UNT.se
