Leyla Zana i bilder

PKK agerar forskare =)

Djupt i de mest avlägsna och oåtkomliga bergen av Kurdistan har de kurdiska frihetskämparna HPG/PKK upptäckt forntida platser och kulturföremål, som tros ursprungligen komma från Gordyene (vet inte vad det heter på svenska) eller Korduchoi (vet inte vad det heter på svenska) tiden, runt 400 f.kr. Dessa har legat orörda i grottor eller under jord i tusentals år!
Ta del av dessa unika bilder tagna av den kurdiska frihetskämparna HPG/PKK.
Njut! =)

Bilder tagna av kurdiska gerillan

Ibland tar även kurdiska gerillan en paus från frihetskampen och njuter av Kurdistans natur. Här nedan kan ni ta del av bilderna:

Hur definierar man ett folkmord?

Vad är ett folkmord? Via Svenska dagbladets ledarblogg får jag en ledtråd att titta på Forum för levande historias kalender. I veckan som gick arrangerades konferensen Förebyggande av folkmord. Vilka folkmord nämndes i programmet? Jo, Förintelsen, Kambodja, Rwanda, Kosovo, Bosnien, Darfur, Burma och Sydossetien.

Sydossetien... hmmm. ”Folkmordet” i Sydossetien var något som bara Ryssland hävdat ägde rum. Ett ”folkmord” där antalet dödade uppskattas till max 300. Varför inte det Armeniska folkmordet 1915, med åtminstone 700 000 dödade, nämndes i konferensprogrammet uppges inte. Det folkmordet har erkänts av bl.a. FN, Frankrike, Tyskland, Schweiz. Rätt så ologiskt resonemang från Levande historia att lyfta fram Sydossetien, alltså.

I den kommande veckan arrangeras ett seminarium om Saddam Husseins och Baathregimens övergrepp på den kurdiska befolkningen.

Bara övergrepp? Minst 50 000, kanske upp emot 100 000 kurder mördades mellan februari och september 1988. Den mest kända platsen som utplånades var staden Halabja, där cirka 5000 människor dog.

Så, 300 personer döda = folkmord. 50 000 personer döda = övergrepp. Resultat: Rejäl faktamiss, Levande historia.

/Jacob Rudolfsson
Världen Idag
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3392&Itemid=160

Kurdish Spokesperson and EUTCC Patron Leyla Zana Convicted to Ten Years in Prison by a Turkish Court

Kurdish Spokesperson and EUTCC Patron Leyla Zana Convicted to Ten Years in Prison by a Turkish Court

Leyla Zana, a well know political spokesperson for the Kurds in Turkey, was Thursday convicted to ten years in prison by a Turkish Court in Diyarbakir. The court ruled that Leyla Zana had violated the penal code and the anti-terror law in nine different speeches. She is accused of having supported and spread propaganda in favour of the PKK (Kurdistan Workers’ Party). At a Newroz celebration in Diyarbakir Leyla Zana stated that PKK leader, Mr. Abdulla Öcalan, should be regarded as one of three Kurdish leaders. It is expected that Zana will appeal the verdict. Leyla Zana was the first Kurdish woman to win a seat in the Turkish Parliament in 1991. Her decision to give the Parliamentary Oath in Kurdish led to immediate calls for her arrest. This was the first time Kurdish had been spoken in the Turkish Parliament. She was sentenced to 15 years in prison but was released in 2004 due to international pressure. Zana received the Rafto Prize in 1994 and the Sakharov Prize the following year.

Despite Leyla Zana’s sufferings and personal losses during the previous 10 years of imprisonment in Turkey, she has continued to speak on behalf of her people. Since her release in 2004 Leyla Zana has been an outspoken, courageous and loyal ambassador to the Kurdish people. She demands recognition for the Kurdish language, Kurdish identity and freedom of expression in addition to political and cultural rights. Zana seeks a non-violent and democratic solution for the Kurds living within Turkey's borders. Leyla Zana sent the following statement to the EUTCC Chair Kariane Westrheim today:

“The case against me is a violation against freedom of thought, and represents a threat to every Kurd in Turkey. The decision of the court is just another way to repress, silence and punish the Kurds. The mentality governing this country is that problems can be resolved by anti democratic and repressive means and that unfair trial can provide political and social peace. But despite all this, our people will claim their legitimate rights, and will continue to struggle for this as long as it takes”.

EUTCC calls on the European Union and the international community to take political action and strongly condemn Turkey for having convicted Leyla Zana to ten new years in prison.

For further information

Kariane Westrheim

Chair of EUTCC

Menneskerettighetenes plass 1

5007 Bergen, Norway

Telephone: +47 976 42 088

Leyla Zana åter dömd till fängelse

Den kurdiska politikern Leyla Zana, som varit nominerad till Nobels fredspris, har av en turkisk domstol dömts till tio års fängelse för att ha gjort sig skyldig till samröre med PKK.
Hon var åtalad för att ha talat om PKK vid nio tillfällen på protestmöten och presskonferenser.

Zana blev känd 1991 för att hon svor en del av eden som parlamentsledamot på kurdiska, som inte är erkänt som ett officiellt språk i Turkiet.
1994 dömdes hon av en statlig säkerhetsdomstol för samröre med PKK-gerillan och 2004 upphävde en appellationsdomstol domen mot henne och tre andra kurdiska ex-parlamentariker, hon hade då suttit fänglsad i ett turkiskt fängelse i 10 år.

PKK 30 årsdag och kurdiska klubben Pushi

Lördag den 29 november åkte jag till Skärholmen för att ta del av PKK´s 30 årsdag, kommer in i lokalen och direkt kommer några fram och hälsar en välkommen med ett leende. Tar mig en tur och "rekar" runt och hamnar till slut bland kebab, chokladkakor och annat gott som jag inte kan namnet på. Oblyg som jag är tar jag mig en plasttallrik och köper mig en chokladkaka och två andra saker jag inte minns namnet på men som smakade guddomligt gott. Nåväl, jag ställer mig vid ett hörn och gottar mig på det jag köpt och tittar ut mot dansgolvet. Kvinnorna har bredat ut sig och röjer på rätt bra medans männen som verkar smått blyga står längs väggarna och ser mer ut som frågetecken, typ, ska jag eller inte. Haha!

Efter 30 minuter börjar axlarna rycka på männen och inom ett par hundradelar är dansgolvet fylld. En person tar mig på axeln och pekar på dansgolvet och säger kom min vän, du ska läara dig kurdisk dans. Nyfiken och glad som jag är traskar jag oblygt med denna man in på dansgolvet och märker hur mitt lillfinger hakar sig fast som en krok med personen bredvid.
4 steg fram och 4 steg bak viskar min danspartner på höger sida, allt går fin fint tills jag känner hur min svenska själ stegvis tar över och förstör tempot med mina 3 steg fram och 5 steg bak haha.

Klockan börjar ticka mot 22 och jag beger mig mot Slussen, till kurdiska klubben Pushi.
Väl inne på klubben möts jag av flera hundra mycket snyggt klädda kurder som minglar runt med sin drink i hand. På borden står helrör, champagne och människorna är väldigt snygga (syftar på damerna :P).
Efter en liten stund hör jag hur musiken ändrar tempo och dansgolvet fylls med festglada kurder och någon enstaka svensk. Jag känner hur mina axlarna rycker och sakta men säkert assimilieras haha :D

Klockan börjar närma sig 03 och jag börjar dra mig hemåt och med mig hem har jag en oförglömlig kväll.

En vanlig dag på arbetsförmedlingen?

Informationrik tavla om kurdernas kamp och ockupanternas vidriga barbarism

For the first time!

Imorgon är det 2 fester, den ena PKK´s 30 årsfest och den andra kurdiska klubben Pushi. Jag tänker gå på båda festerna och se om jag lär mig mer om kurder och deras kultur, dans och politik.

Ser ni en en lång, smal svensk kille med 2 riktigt jobbiga finnar på pannan, säg gärna hej. =)
Laters...

GARA i intervju med Bozan Tekin

Bozan Tekin - Gerillans överbefälhavare

Intervjun nedan kommer från en spansk webbsida, GARA, och har översatts av Mizgîn (Rastî) till engelska och sedan av mig till svenska.

Av Karlos ZurutuzaBozan Tekin mottog oss med ett leende och en vänlig handskakning vid vår ankomst till en av de mest anspråkslösa byarna i Qendil. Han är intresserad av förfarandet som har gjort det möjligt för oss att övervinna informationsblockaden som införts av den kurdiska autonoma regeringen i södra Kurdistan och bjuder in oss för att sitta ner och på sedvanlig te. I detta hus med ett tak av trä och halm erkände Tekin sig vara en beundrare av ryska klassiker och inte minst av George Orwell, vars alla verk han [Tekin] påstår sig ha läst. Förmodligen hade han mycket mer tid under de 20 år som han tillbringade i turkiska fängelser.

Han slår på sin laptop och vill ge oss några bilder tagna av turkiska soldater som han nyligen anskaffat. Han anger inte om de [bilderna] hade nått en kurdisk värnpliktig eller om de [gerillan] hade lagt beslag på dem från en turkisk soldat, död eller levande. I bilderna finns stridsvagnar och helikoptrar i militära förläggningar; unga soldater som poserar med tunga vapen nära den turkiska flaggan eller bredvid organ från gerillan av PKK, vars tarmar de har slitit ut. "Låt hela världen se den," ber Tekin oss. [För att se bilderna klicka här. VARNING! Dessa bilder kan väcka stort obehag! Varning för känsliga tittare!]

För intervjun förflyttar vi oss bort från byn för att undvika kartläggning och bombning av turkiska krigsflygplan. Två av gerillan följer med oss, en kurd från Damaskus och en kurd från Sirt (norra Kurdistan). Vi tar med oss kameran och stativet, och de likaså. Vi spelar in befälhavaren och de oss. Det är överenskommelsen.

Den turkiska armén har trappat upp attackerna mot Qendil under de senaste veckorna. Vad tror du är orsaken?

Erdogans AKP har förlorat sin prestige, av den anledningen genomförs dessa operationer. De [AKP] har svikit islamisterna, turkar och kurder som röstade på dem, och nu vill de söka stöd bland nationalister. Dessutom har PKK utfört många operationer framgångsrikt och detta har underminerat moralen av den turkiska armén. Å andra sidan, vi är bara några månader ifrån valet i Turkiet, så partiet vid makten kommer att användas väl så att det inte råder några tvivel om styrkan i deras "kamp mot terrorismen."

Men du säger att de är helt utplacerade och borta ifrån lägren.

Det stämmer. Situationen har inte påverkat oss, men vi har anpassat oss till det. I dag har vi nästan 10000 krigare och vår kapacitet på gensvar är större än någonsin. Varken Alexander den store eller Saddam Hussein kunde kontrollera den här regionen, och det är uppenbart att Erdogan och hans generaler inte heller kommer kunna göra det.

Utöver gerillan verkar det som att människor har mobiliserats även i större städer i norra Kurdistan. Är detta ett nytt uppror av kurder i Turkiet?

Utan tvekan. Människor på gatan har svarat på den tortyr som drabbat vår ledar Abdullah Öcalan. Han blev torterad både fysiskt och psykiskt, och har upprepade gånger sagt att han föredrar att dö än att bli förolämpade. Han har låsts in i 10 år och berövats alla sina rättigheter. Men vårt folk fortsätter att stödja honom och i ökande takt mobiliserar sig mer. Efter den senaste tortyren, reste Erdogan till Amed (Diyarbakir) och fann en stad förlamad av strejken. Responsen har varit enorm i Wan (Van), Colemêrg (Hakkari), Mus ... Folk har sagt "nog" och gick ut på gatorna. Den kurd som reagerar nu är en gerilla.

Men Erdogan är ordförande för "Civilisationernas Allians" tillsammans med Rodríguez Zapatero. Vad tycker du om detta?

Det är minst sagt ironiskt att någon som klagar på assimilering av folk som en "abnormitet", ignorerar, berövar alla rättigheter och förtrycker 20 miljoner kurder i det egna landet. Zapatero är därför delaktig i den råhet som drabbat vårt folk och det borde få en att tänka på både honom och andra europeiska ledare. Zapatero och Erdogan leder ett falsk projekt som det falska Turkiet i sin tur söker efter att att lura EU. Helt enkelt, de gick med på att utrota kurderna.

PKK har kämpat i årtionden. Fick det något?

PKK har ideologiskt kämpat i 35 år och med vapen i 30 år, under ledning av Abdullah Öcalan. Vi har sträckt fram en hand mot fred mer än vid ett tillfälle men Turkiet har svarat oss med undantagstillstånd. Det finns ingen skillnad mellan de turkiska generalerna och Franco eller Salazar. Vi kämpar mot turkisk börda och det är mer än uppenbart att det har skett en betydande förändring i attityden bland folket. Kurderna skämdes för sin kultur, att vara kurd. Tills vi lärde oss att vara "bästa turkar" i skolan. Men Apo (Öcalan) lärde oss att känna oss inte bara som kurder utan även som människor. Vårt folk har blivit medvetna om sin egen existens och att vi i stor utsträckning står i skuld för vår ledare, Abdullah Öcalan. Han öppnade dörren och vi kommer att stödja honom ända ut till den dag han dör.

Drömmer du om ett självständigt Kurdistan?

Vi bedriver en demokratisk konfederalism. PKK är en internationalistisk rörelse och har många andra nationaliteter bland sina krigare. Bland oss finns det kurder, men även ryssar, tyskar, armenier ... och även turkar. Vi är inte nationalister, kämpar inte för en stat, men för våra rättigheter och vår frihet. Vi kämpar mot imperialismen och vi tror på verklig demokrati som bygger på socialism och samexistens mellan folken. Vi har alltid bott tillsammans med perser, turkar och araber, och vi tror att vi kan fortsätta att göra det men på ett fredligt sätt.

Men kurderna har kämpat sinsemellan tills nyligen och är fortfarande splittrade.

Det är sant. PKK var i krig mot Barzani:s KDP som i sin tur har varit i krig Talabani:s PUK. Vi har skapat KCK (Kurdistans Samhällsunion) för att samla kurderna i Turkiet, Irak, Syrien och Iran till en enda sammanslutning som främjar demokratiska och socialistiska ideal. PJAK i östra Kurdistan är en av dess beståndsdelar och kämpar för att ersätta teokratin i Teheran med en federal regering som respekterar rätten för alla folk i Iran. PYD finns också, det viktigaste partiet bland kurderna i Syrien, som delar de ideal av Öcalan. Dessutom är både Barzani och Talabani medvetna om stödet av KCK:s idéer i södra Kurdistan.

Vad är det första steget mot en lösning av denna konflikt?

Den turkiska regeringen måste dra sig tillbaka eller förhandla om fred med oss. PKK blev mycket stark under 90-talet och idag är det inte bara gerillan utan hela [dess] folkgrupp. Vi har 22 suppleanter i parlamentet i Ankara och turkarna står fortfarande fast vid att det inte finns några kurder i Turkiet. Lagarna är inte till någon nytta i Kurdistan eftersom kriget fortfarande pågår.

Skulle Turkiets inträde i EU förbättra saker?

Om Turkiet var tvungen att anpassa sig efter den europeiska modellen av demokrati, givetvis. Tyvärr har ingen europeisk regering räckt fram sin hand till oss ännu. Turkiet intresserar Europa och USA på grund av dess marknadspotential och framför allt för sitt strategiska läge, vilket ger det en betydande roll i Nato. Ankara bombarderar oss med hjälp av information om vår situation som USA erbjuder. Så länge ingen förändring av detta sker kommer vi fortsätta att vara offer för den katastrofala västerländska politiken i mellanöstern.

Just nu anser både EU och USA er som "en terroristgrupp.

Den turkiska konstitutionen nämner inte kurderna. Arresteringar och tortyr förekommer på daglig basis. Ankara:s förtryck under de senaste decennierna har krävt tusentals förstörda byar och fyra miljoner fördrivna. Av den mångfald kurder som har mördats finns cirka 5000 döda genom "bisarra omständigheter", många av dem offer av det smutsiga kriget i Ergenekon, iscensatt av samma turkiska stat. Du hade Guernica, vi har Diyarbakir, Mus, Sirnak, Wan ... Och de som saknas kommer fortsätta att upptäckas. Europa anser oss som "en terroristorganisation" sedan år 2000, eftersom den turkiska regeringen styr tillgångar av västerländsk information. Folket, de europeiska parlamentarikerna, skulle ha att komma hit och se vad som händer med egna ögon.

Tack http://farqini.blogspot.com

”Vi ska förvandla ert tortyrhål till ett universitet.”

Alan är uppvuxen i norra Kurdistan. Redan som 15-åring talade han för kurdernas sak, kämpade öppet för yttrandefrihet och läste förbjudna böcker om sitt folk. Flera av kamraterna greps och blev slagna av polisen. Till slut också Alan. När han under gymnasietiden satt två år i fängelse var han utsatt för ren tortyr. Men de värsta elchockerna stod militärpolisen för när han var 19 år. Tretton dagar i sträck, sex timmar varje kväll.

Det enda ärr han kan visa upp är en svag, vitaktig fläck på ovansidan av handen.

– Cigarettfimpning, säger Alan och det ser nästan ut som om han ler.

Ändå svarade han ”tack, jag mår bra och vet inte varför jag är här” när han första gången pratade med en psykiater på öppenmottagningen i en svensk förort. Och när sedan doktorn replikerade ”jaha, då har du väl inga problem, då?” var det nära att Alan försvann ur sikte för vården. Men Sofie Bäärnhielm, en annan psykiater på mottagningen, hade ­intresserat sig för så kallad transkulturell psykiatri och såg något helt annat hos flyktingen.

– Jag uppfattade en ung man som mådde väldigt dåligt, inte var pigg på att ha kontakt med psyket och inte alls förstod vad vi kunde göra.

När Sofie Bäärnhielm träffade Alan ägnade hon mycket tid åt att förklara hur en psykmottagning i Sverige fungerar och hur hon själv arbetar med samtalsterapin. Det handlar om att skapa kontakt, säger hon, och bygga upp ett förtroende. För medan hon visste vad det betydde att Alan hade mardrömmar, var orkeslös och kände sig annorlunda hade han själv ingen aning om att hans ­reaktioner var typiska för ­posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

– Det dröjde ett par gånger ­innan han berättade vad han varit ­utsatt för i fängelset, minns Sofie Bäärnhielm.

17 år gammal och utan någon fastställd dom hamnade Alan i fängelse med andra kurdiska aktivister. De smugglade in böcker, pennor och papper och upprätthöll i smyg sin egen, mycket disciplinerade undervisning. Slagordet var: ”Vi ska förvandla ert tortyrhål till ett universitet.”

Det handlade om att mentalt stå emot elchockerna, vattensprutet på högtryck mot naken hud och upphängningen i armarna. Alan visste att enda sättet att inte röja någons namn eller göra några ”erkännanden” var att obevekligt tro på sin sak och vara medveten om konsekvenserna.

– Det finns inget värre än att erkänna, förklarar han. De som gör det mår ännu sämre. De känner en sådan oerhörd skam. ­Innan jag hamnade där själv kallade jag dem svaga.

– Nu vet jag hur det är. Vissa klarar inte hur mycket tortyr som helst.

Mycket handlade om en strategi mot vakterna och våldet–som att kasta sig över kamraterna som skydd mot slagen eller knyta ihop sig arm i arm och skandera ”död åt tortyren”. Den viktigaste ­regeln var att aldrig ge vakterna anledning att skjuta utan kämpa fredligt mot villkoren på fängelset.

När han just hade fyllt 19 år släpptes han oväntat, återvände till ­familjen och hade precis börjat slappna av när militärpolisen plötsligt ville ”tala med honom”. Alan lurades att tro att de skulle ge honom information.

– Därför gick jag för första gången i mitt liv självmant till ­polisen, till den lilla basen i min hemstad. Jag transporterades ­dagen därpå till centralstabens väntrum.

När han hämtades den kvällen var han helt oförberedd. Elektriciteten de körde genom fingrarna, i tungan, genom könsorganen hade så hög spänning att han svimmade. Dessutom började Alan plåga sig med tanken att han gått dit självmant.

– Förra gången hade jag lyckats komma undan psykiskt. Men nu… Det knäckte mig. Jag var rädd att hamna i fängelse igen, för vad skulle kamraterna säga? Jag hade ett visst rykte om mig, och nu hade jag gått och överlämnat mig själv. Jag kunde inte förlåta mig min inre svaghet.

Mellan två och fyra militärpoliser tog honom till tortyrkammaren, sex timmar varje kväll, tretton dagar i sträck. Där fanns förhörsledaren–eller sadisten, tillägger Alan–som försökte få honom att röja namn, avslöja handlingar och göra erkännanden. När han var klar kunde Alan varken stå eller gå. Han släpades till en håla på ungefär en kvadratmeter där det inte fanns en enda liten kant att sitta på. Sömn var omöjligt.

Det första Alan gjorde när han släpptes var att påbörja flykten ur Turkiet. Det tog honom två år innan han kom till Sverige 2001. Han började vakna av mardrömmar, misstänka människor på stan och undvika att åka buss–i Turkiet betydde ett stopp att polisen ville komma ombord och göra kontroll. Om han gick ut för att ta en öl överväldigades han av tankar på vad som hänt kamraterna och stod bara inte ut.

Läs hela texten här http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_2093475.svd

En inblick i bildandet av PKK

Den 15:e augusti 1984 är datumet då PKK inledde sin väpnade kamp mot den turkiska staten. Idag 24 år senare, 15:e augusti 2008, presenteras härmed en kortfattad bakgrund till PKKs uppkomst.

Texten nedan är en översättning av Farqini på den engelska bloggaren Hevallos inlägg.

Efter upprättandet av den moderna turkiska staten, enligt fördraget i Lausanne år 1923, började Turkiet med våld att assimilera det kurdiska folket. Detta initierades efter att Turkiet hade begärt och fått kurdisk stöd i kampen mot "imperialistiska" makthavarna; Storbritannien, Frankrike, Grekland och Italien. Turkarna hade vädjat till det kurdiska folket genom att med sin islamiska identitet presentera en "kristen" armé som fienden.

När Turkiet med hjälp av kurderna besegrade "imperialistiska" makthavarna vände turkarna ryggen till kurderna. Turkarnas ohederliga förräderi visades mot Hasan Hayri, den kurdiska företrädaren som stod i det turkiska parlamentet, på begäran av Mustafa Kemal Ataturk själv. Hasan Hayri sade att det kurdiska folket accepterades av Turkiet och att deras kurdiska kultur och identitet respekterades samt att det kurdiska folket inte vill ha en separat stat i enlighet med fördraget i Sèvres men vill leva i fred och harmoni med turkar i Turkiet. Hans tal överlämnades till representanter i Lausanne och den internationella pressen. Som ett resultat av talet undertecknade ombuden Lausanne-fördraget 1923, övertygade om att det kurdiska folket hade rättigheter i Turkiet och inte ville ha separation. Inte långt efter hans tal hängdes Hasan Hayri för landsförräderi av samma turkiska myndigheter som bad honom att tala i parlamentet. En brutal och grym turkisk politik med påtvingad assimilering av det kurdiska folket började. En politik som syftade till att förinta kurdiska kulturen och identiteten.

Maj 1925 sade Ismet Inönü följande till turkiska kongressen:

"Vi är uppriktigt sagt nationalistiska ........ och nationalism är vår enda faktor av sammanhållning. Inga andra element har någon form av inflytande före den turkiska majoriteten. Till varje pris måste vi turkifiera invånarna i vårt land, och vi kommer förinta dem som motsätter turkar eller "le turquisme."

Ismet Inönü

Och så inledde turkarna en förintelsepolitik. Förbud mot kurdiska språk, kurdiska namn, kurdiska kulturen och genomförande av rasistisk politik i folkmordsproportioner mot kurderna.

Tusentals kurdiska byar raserades och tiotusentals kurdiska människor dödades av den mest barbariska sorten. Naturligtvis fanns det motstånd och två stora uppror, (Shiekh Said och Ararat) mot den rasistiska politik som stiftats mot det kurdiska folket som alltid krossades av liknande metoder som användes mot judarna i Nazityskland. Halshuggningar, massgasning och bränning i grottor, stympningar, våldtäkter, flygbombningar med kemiska vapen, hängningar, tortyr, massfångenskap, etc. De flesta förtrycken krävde inga uppror eller motstånd men ägde rum efter en officiell plan av förintelse.

Det kurdiska folket har aldrig accepterat påtvingad assimilation heller inte kulturell folkmord. Många av de kurdiska organisationer som fanns före den turkiska statskuppen år 1980 krossades brutalt av den turkiska staten efter militärkuppen som resulterade i att tusentals flydde i exil för att organisera och publicera kurdiska tidskrifter i Egypten, Sverige och andra länder. Den enda organisationen som kunde stå emot det turkiska våldet var en grupp som hade startat 27:e november 1978, genom bland annat en man vid namn Abdullah Öcalan, PKK.


Abdullah Öcalan


PKK inrättade sitt högkvarter i Damaskus och ett träningsläger i Bekka dalen år 1979 vid namn Mahsum Korkmaz Akademin. PKK inledde en väpnad kamp mot den kemalistiska och rasistiska turkiska statens politik den 15:e augusti 1984. Kurdiska frihetskämpar med Mahsum Korkmaz (Agit) som befälhavare attackerade turkiska militären och kurdiska feodalherrar i Dih (Eruh) och Semzinan (Semdinli). Tusentals unga kurdiska volontärer från Syrien, Turkiet, Irak och Iran kom till partiet och mycket snart blev PKK den mest känslomässiga förespråkare för det kurdiska folket.

Befälhavare Agit

PKK kämpade för det kurdiska folkets rättigheter och övergick från sin lilla begynnelsestadium till att bli en nationell frihetsorganisation för det kurdiska folket.

PKK har haft den mest extraordinära fienden i den mäktiga turkiska armén massivt finansierad av USA och europeiska länder. De har kämpat mot provokationer, infiltration och har endast kommit åt sina resurser från det kurdiska folket själva, både när det gäller finansiering och mänskliga resurser.




Gerillan

Det har varit självuppoffringar (martyrer) och ibland icke kurdiska volontärer, som har väckt den kurdiska kampen till ett stadium där den befinner sig nu.

Utan någon väpnad kamp och det politiska och diplomatiska arbete PKK har utfört skulle inte någon kurdiska fråga existera i Turkiet i dag. Kurder skulle bara vara "bergsturkar" som den rasistiska turkiska staten försökt etikettera kurderna.

Amerikanska och europeiska makthavare ska skämmas då dem slaviskt har accepterat de etiketter som placerats på kurder som fallit offer för turkiska fascistiska tillämpningar. Man bör kriminalisera de som har underlättat denna politik genom att ge utbildning i psykologisk krigföring och som har levererat vapen till Turkiet för att användas mot det kurdiska folket.





Abdullah Öcalan i isoleringscell på ön Imrali.

Abdullah Öcalan kidnappades den 15:e februari 1999 med CIA och Mossads hjälp, och har varit fängslad på den turkiska ön Imrali sedan dess. Den enda politiska fången på öns fängelse. Öcalan som sitter i en isoleringscell mot folkrätten och som endast tillåts selektiv besök av sina advokater har förblivit den kurdiska frihetsrörelsens huvudman.

Tack http://farqini.blogspot.com/ för informationen.