Några bilder från 1 maj

Européer förvirrar oss kurder - 1

Är vi fredliga eller våldsamma "terrorister"? Man blir smått frustrerad som diaspora kurd, EU lämnar verkligen inte mycket utrymme för en lösning av den kurdiska frågan i den egna politiken, en liknande inställning går även att finna hos svenska politiker och journalister. Jag har sett hur svenska journalister, politiker och t.o.m. vissa kurder tar avstånd ifrån en rörelse som faktiskt strävar efter att lösa den kurdiska frågan via fredliga och demokratiska vägar.


PKK har övergivit i stort sett alla de traditionella kraven som har med en egen kurdiskt stat att göra, PKK är inte ens det minsta separatistiskt som européer vill tro.

En gång satt jag med SVD:s mellanösterkorrespondent Bitte Hammargren, jag skulle vara tolk för en före detta Gerillasoldat som idag befinner sig i Sverige. Det var i samband med det tidigare Turkiska invasionen av områden i södra Kurdistan.


Hammargren ville förstå PKK:s strävanden men blev besviken när jag försökte förklara för henne att PKK inte var separatistiskt, att PKK inte önskade att skapa en kurdisk stat utan istället strävade att skapa en egen kurdisk demokrati som inte hade med statsbildning att göra, att vare sig om Turkiet så vill eller ej så var kurderna i gång med att skapa en egen demokrati, och detta skulle uppnås i ett konfedralistiskt system som man bildat tidigare under 2000-talet. Hon tyckte att PKK bedrev en väldigt irrationell politik, samtidigt som hon också påpekade att även kurdiska politiker ifrån exempelviss östra Kurdistan, som hon varit i kontakt med tyckte så. Hon var inte tillfredsställd med svaren som hon fick, jag fick en känsla av att hon uppfattade mina svar som ren propaganda, att det var för många fina ord som demokrati, kulturella rättigheter, mänskliga rättigheter, vapenvilor, väpnad kamp i försvarssyfte och etc. Hon kanske hellre hade velat höra om en hårdnackat och insnöat PKK som var inställt på att alla medel helgade ändamålet, dvs. ett PKK som överstämde med bilden av en terrororganisation som medierna i Europa och Turkiet pekade på.


Min slutsats av samtalet om PKK:s strävanden med henne var att det var hon som var irrationell och inte PKK. Hon kunde inte förstå att en folkrörelse som PKK befinner sig i samhället och måste därför också utforma strategier som går att tillämpa i samhället, detta även om en liten del av ”PKK” idag befinner sig i bergen och gör anspråk på att försvara sitt folk med vapen. Hennes bild av PKK begränsade rörelsen till några tusentals gerillasoldater, som stred mot turkiska staten i dem kurdiska bergen, och inte en folkrörelse som med fredliga och demokratiska medel organiserade sig i hela Turkiet, Kurdistan och även i Europa, med syftet att skapa ett eget kurdiskt system som innebär stärkt enighet inom den kurdiska nationen. Hon kunde inte förstå att PKK som motståndsrörelse inte var en separatistisk sådan, hon insisterade på att PKK var det, trots att jag med ett leende påpekade att PKK ganska tydligt tagit avstånd ifrån att bilda en egen stat och inte strävade att dra nya gränser i mellanöstern.

Tanken om ett fredlig PKK som försöker hitta fredliga och demokratiska vägar för en lösning av den kurdiska frågan kunde inte accepteras av henne.

Agit Nisêbînî

Turkiet - huvudansvarig för massakern i Merdin

Massakern i Merdin där 44 kurder förlorade sina liv har väckt avsky hos såväl kurdiska allmänheten som hos Europa Parlamentet och turkiska Parlamentet. Men samtidigt som kurdiska partier, organisationer och kurdiska intellektuella beskyller Turkiska staten för blodbadet, menar den turkiska regeringen att det var kurdiska ”sedvänjor och traditioner” som resulterade i att 44 personer sköts till döds.

Det har dock visat sig att de skyldiga till händelsen är para- militärer, även kallade byväktare som tillhör turkiska militären. Dessa ingår som en egen styrka i den turkiska armén, och har sedan ett par decennier tillbaka, med turkiska statens goda minne tillåtits att terrorisera civilbefolkningen i kurdiska områden i norra Kurdistan (sydvästra Turkiet). Dem beväpnas med automatvapen och annat militärutrustning, får löner av turkiska staten och agerar mer eller mindre som miliser i sina trakter för att bekämpa kurdiska gerillasoldater och kurdiska frihetskampen.
I utbyte mot militärtjänstgöring i sina hemtrakter får byväktarna också driva jordmarker tillhörande kurder som av turkiska staten tvingats ifrån sina byar under inbördeskriget på 90- talet. Dessa tvingades bort och deras byar brändes ner/förstördes av staten då de vägrade att bli byväktare.

Byväktarnas antal uppgår enligt olika källor allt ifrån 80 tusen till 150 tusen. Enligt överenskommelser mellan Turkiet och FN skulle Turkiet fram till 2004 reducerat deras antal kraftigt för att sedan helt upplösa byväktarsystemet. Under Ecevit regeringen i början på 2000-talet minskades deras antal, men efter att den nu sittande AKP- regeringen kom till makten, har deras antal istället ökat kraftigt. AKP har bland annat, för att stärka egna partiets röstantal hos kurder sedan 2002 utnyttjat byväktarsystemet flitigt.

Att skylla på kurdiska ”traditioner och sedvänjor” när det är turkiska vapen i händerna på turkiskt avlönade paramilitärer som begår massakrer är ett brott i sig. Skyldiga till denna massaker är den turkiska staten och dess regering som beväpnar fler och fler byväktare, dvs. paramilitärer i syfte att kontrollera den kurdiska civilbefolkningen. Man bör därför inte förvånas över fler liknade händelser i framtiden. Det är enkel logik, tiotusentals beväpnade halvcivila- militärer bådar inte gott. Massakrer som denna är således ett inbyggt konsekvens av den turkiska byväktarsystemet.

Agit Nisêbînî

Abdullah Demirbas fick 2.5 års fängelse

Abdullah Demirbas fick 2.5 års fängelsestraff för att ha via en intervju på kurdiska kanalen RojTV, talat om Abdullah Öcalans idé om hur Turkiet kan demokratiseras.

Kort info:

Abdullah Demirbas föddes i Diyarbakir 1966. Han avslutade sin grundutbildning i sociologi vid Firat University i Eleziz. Han arbetade som filosofi lärare från 1987 till 2007 och deltog i upprättandet av Merdin Branch i lärar-unionen (Egitim-SEN) i Turkiet.
I de allmänna lokala valen 2004 valdes han till borgmästare i Sur kommunen i Diyarbekir. Under 2007 togs ett beslut på kommunfullmäktige om godkännande och tillhandahållande av lokala tjänster på flera språk, inrikesministeriet avslog det.
Abdullah Demirbas är författare till flera publikationer på flera språk.

Bilder från hungerstrejken där över 15.000 kurder deltog i protest mot det politiska förtrycket mot DTP