13:e Kurdiska Kulturfestivalen i Skandinavien

Mitt språk är alltjämt förbjudet

Den turkiska statens nya och på papperet mer generösa lagstiftning om användning av kurdiska språket är mest ett sken, avsett för omvärlden. I praktiken gäller fortfarande den gamla politiken, skriver Yekbun Alp, socialdemokrat som nyligen ingått som tolk i en partidelegation som besökt östra Turkiet.

Den 23 juni 2009 deltog jag i en delegation som tolk tillsammans med riksdagsledamöterna Yilmaz Kerimo (s) och Anne Ludvigsson (s) som bland annat hade till syfte att besöka fängslade politiker från partiet DTP.
Som delegation pratade vi alla naturligtvis svenska, och jag skulle översätta ifrån kurdiska till svenska för resten av delegationen.

Jag varnades genast av fångvaktarna, som påminde om förbudet att tala kurdiska. Jag sade då att jag inte kunde någon turkiska över huvud taget.
Fängelsedirektören tillkallades omedelbart och uppbringade ett antal dokument på turkiska. Jag kunde således ingen turkiska och begrep därför inte vad som stod i dokumenten. Ordet "förbjudet" upprepades och trots alla våra försök så skulle inget annat språk än turkiska tillåtas.
Därmed misslyckades våra försök att kommunicera med Bayram Altun, Kamuran Yuksek och Mehmet Akin. Riksdagsmannen Yilmaz Kerimo som talade lite turkiska bistod vid kommunikationen. Besöket pågick i ungefär 40 minuter, med samtliga ur delegationen och tre av de ledande politikerna inom DTP, samt två fängelsevakter vilka antecknade allt som sades under besöket. Kommunikationen var absurd och inte särskild givande.
Tvärtom kände jag mig kränkt och förolämpad. Inte någon gång tidigare har jag bevittnat eller blivit utsatt för förolämpningar som denna. Orsaken var att jag inte kunde tala ett annat språk än mina modersmål kurdiska och svenska.

Jag hade erhållit information om den nya lagens artikel 88 kapitel 2. Lagen lyder: samtal och kommunikation vid fängelsebesök skall i första hand ske på turkiska men om någon av parterna inte kan prata turkiska eller inte förstår turkiska skall annat språk tillåtas. Samtalen skall då spelas in under insyn av fängelsepersonal för att sedan kontrolleras av berörd myndighet. Om det då under granskningen framgår att samtalet på något sätt utgör brott skall turkiska utnämnas till det enda tillåtna språket.
I samband med denna lagstiftning, men även med tanke på den statligt ägda kurdiska tv-kanalen TRT 6, blev jag glad och fick förhoppningar om att kurdiska nu skulle tillåtas och erkännas av den turkiska offentligheten.

Jag förstod nu att detta endast var en extremt villkorad rättighet. Dessa ändringar hade endast gjorts formellt och tillämpades inte i verkligheten. Inte ens en delegation för mänskliga rättigheter från ett EU-land kunde undgå inskränkningar och förbud. Denna erfarenhet påverkade mig oerhört negativt avseende de mänskliga rättigheterna i Turkiet och blev därför en stor besvikelse.
Det regerande partiet AKP och dess ordförande Erdogan har vid samtliga internationella konferenser sagt att Turkiet inte på något sätt inskränker de grundläggande mänskliga rättigheterna och att processen pågår skyndsamt och att inga konkreta problem finns att iaktta.
Enligt min uppfattning är dessa påståenden endast ett sken, avsett för and-ra länder. De få framsteg som gjorts är begränsade till formaliteter som inte upprätthålls i realiteten. Detta påvisas i rapporter från andra organisationer men framför allt av den delegation jag själv ingick i.

Det finns inga konkreta åtgärder för att upprätthålla de rättigheter man påstår sig ha infört. Verkligheten är motsägelsefull och reaktionerna visar motsatsen till en väl fungerande verklig demokrati.
Den turkiska staten lämnar oss med frågor och skepsis. Jag ifrågasätter starkt om några seriösa ställningstaganden och framsteg skett för en demokratisk utveckling och det kurdiska folkets rättigheter.
Jag anser att regeringen vilseleder det internationella samfundet med uppgifter som endast existerar i lagtexten. Turkiet har skrivit under Köpenhamnskriterierna och därmed förbundit sig att respektera minoriteter och deras demokratiska rättigheter.
Det jag erfarit är att det är omöjligt att anse att förbudet mot det kurdiska språket och allt det som är förknippat med det kurdiska språket skulle vara eliminerat. Och den lagstiftning som förberetts berör endast samtal per telefon och inte personliga besök. Förbuden är fortfarande giltiga. Människor får inte på något sätt kommunicera vare sig med familjemedlemmar eller med andra på kurdiska.
Att få tala sitt eget språk är en universellt rättighet som ingår i alla avtal och föredrag om grundläggande mänskliga rättigheter.

Under de senaste månaderna hade det skapats en positiv anda runt den kurdiska frågan i Turkiet men detta upplöstes i och med de massarresteringar och sabotage som inleddes 14 april 2009 mot de folkvalda DTP politikerna.
Hemlighetsmakerierna runt arresteringarna tyder starkt på avsaknad av rättssäkerhet. Försvarsadvokaterna har inte kunnat ta del av något som helst bevismaterial eller annat kring rättsfallen. Tvärtom har det spekulerats vilt om möjliga motiv till arresteringarna i turkiska medier. Detta har påverkat den positiva andan oerhört om inte rent av förstört den.
Jag vill starkt understryka att det handlar om en universell rättighet, att förbjudas att använda sitt modersmål är extremt antidemokratiskt. Dessa handlingar kommer inte på något sätt att bidra till lösningen av konflikten utan tvärtom förstöra de steg och försök som tagits i riktning mot en lösning.

Jag vill mer än gärna tro och hoppas på Turkiet som medlem av EU, där alla människors lika värde och lika rätt existerar. Som EU-medborgare med kurdiskt ursprung kommer jag att fortsätta arbeta i denna riktning, inom demokratins ramar.
Jag tror på dialog. Genom utbyte av åsikter kan vi se till att man kan leva sida vid sida som turk, kurd, assyrier/syrian, armenier etc i ett demokratiskt samhälle, även i Turkiet.


Yekbun Alp
Socialdemokrat
Uppsala
UNT 13/7 200

UNT.se

Oroligheter i omvalet i Giremira (Norra Kurdistan)

I våras var det kommunval i Turkiet och jag förmodar att dem flesta fick ta del av det som hände i byn Giremira!?
Läs här om det som hände i våras:
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1515767/s-kvinnor-fast-i-skottdrama

Men nu till dagens val (omval).
Ömer Altun (DTP) som vann valet med stor majoritet såg hur några AKP anhängare gick runt med röstsedlar i fickorna. Ömer Altun hade bett militären visitera dessa pga uppenbar valfusk, han ber dem flera gånger att stoppa fusket utan framgång och till slut säger han till militären att dem inte gör något pga att dem samarbetar och det får militären att bli väldigt aggressiva och slår nästan Ömer Altun...

Vidare har 7 ungdomar har tagits till fånga och ej fått rösta.
AKP anhängare har använt vapen och skjutit mot folket som tänkt rösta, enligt uppgifter finns det en flera skadade.
Militären har använt vattenkanoner mot dessa AKP:are.
Allt har spårat ut och Militären har använt tårgasbomber mot alla...

Lambert till Turkiet: Lös den kurdiska frågan via dialog

EU parlamentariker och viceordförande för parlamentsgrupperingen EFA i EU parlamentet, Jean Lambert menar att andra aktörer bör delta i den politiska dialogen för en lösning av konflikten mellan kurder och Turkiet. Den turkiska staten bör enligt Lambert erkänna DTP som det kurdiska folkets politisk-diplomatiska legitimitet. Därmed bör förtrycket gentemot DTP genast avvärjas. För en lösning av konflikten behövs en ömsesidig vilja om fred. Turkiet bör därför frige de arresterade DTP medlemmarna omedelbart och upphöra med det förtryck som brukas mot kurdiska politiker och föreningsföreträdare. För en lösning av konflikten krävs framförallt viljestyrka och helhjärtade intressenter menar Lambert.

Vidare menar Jean i sin reportage till Özgur Politika i Tyskland att båda sidorna bör vara medvetna om att öppenhet och tolerans är den enda säkra vägen till fred oavsett om man alltid uppnår fred eller inte.

Den turkiska militären torde genast lämna de kurdiska områdena och tillkännage vapenvila. Under de pågående fredsförhandlingarna bör Turkiet inse att militärens närvaro endast förvärrar situationen, men däremot vore frånvaron av militären i sig ses som ett steg mot fredsskapande.

Jean Lambert hänvisar till Nord Irland, där det existerar en legitimerad politisk styrka som kunde ställa militärmakten till svars och samtidigt kontrollera det utan ingrepp ifrån andra håll.

Slutliten påpekade hon på vikten av den roll som EU kunde inneha i fredsförhandlingarna. Aktörer såsom länder och andra rörelser som erfarit konflikter utav dessa slag bör därför delta i dialogen och skapa en säker plattform för en fortsatt demokratiskt och fredlig process för kurder.

Rojev.se

KCK (PKK) förlänger vapenvilan

Den 13 april 2009 utlyste KCK vapenvila som gällde till och med 1 juni, i hopp om att lösa konflikten via fredliga medel. Under denna period har diskussioner förts i turkisk massmedia om KCK:s vilja att lösa konflikten. Dock har inga framträdande steg tagits från turkiska staten för att uppnå detta. Istället har turkiska militären dragit fördel av vapenvilan och därmed fört 52 operationer mot HPG, som beordrats att endast använda vapen i försvarssyfte. I dessa operationer förlorade 35 medlemmar av HPG sitt liv.

Även turkiska soldater har dött i sina offensiva attacker mot HPG.

Under vapenvilan fördes även operationer mot DTP-medlemmar, samma dag som KCK:s vapenvila utfärdades. Av hundratals personer greps 53 DTP-ledamöter.

KCK har trots detta tagit ett beslut om att förlänga vapenvilan till den 15 juli i hopp om att få ett slut på kriget och för att ge den fredliga vägen ytterligare en chans.

KCK klargjorde dock att man tänker använda sig av rätten till självförsvar vid offensiva attacker.

Vidare talade KCK om att framsteg mot en lösning på problemen kan göras om det turkiska och kurdiska folket visar sin vilja för en lösning. Man uttalade sig även om att vapenvilan kan förlängas till och med 1:a september om positiva framsteg sker fram till 15 juli.

KCK vidhöll att kurdfrågan inte kan lösas med uppoffringar och att stegen till att uppnå fred inte kan ske från ett håll. För en lösning krävs ansträngningar med positiva avsikter från alla håll.

Rojev.se

Serhados stora dröm sedan barnsben gick i uppfyllelse bland Kurdistans berg

Den välkände kurdiske rapartisten Serhado höll en konsert för gerillan bland de kurdiska bergen. Serhado beskriver konseren som den stora dröm han haft sedan barnsben som nu gått i uppfyllelse.

Serhado framhåller att bergen och gerillan är en inspirationskälla och att han framöver ska låta den inspirationen skina genom hans musikaliska arbete. Serhado som för första gången håller en konsert bland de kurdiska bergen säger följande:

"Jag är uppväxt bland patrioter. Redan under ett tidigt stadium under min barndom fick jag lära mig om gerillan och kampen. Efter att jag började med att jobba med musik blev min dröm om att besöka bergen och gerillan viktigare. För ett par år sedan träffade jag min dagislärare, han berättade för mig att jag vid fyra års ålder hade sagt att "jag ska till gerillan" och undrade om jag hade gjort den resan, vilket jag svarade nej på. Men drömmen om att besöka gerillan och att få uppleva gerillans vardag existerade ständigt hos mig. Bland kamraterna i Europa var gerillan och gerillans levnadssätt ständigt på tal. Att inte få leva ut min dröm var en stor belastning för mig. Nu har jag levt en längre tid tillsammans med gerillan. Den varma gemenskapskänslan med gerillan väcker många känslor hos mig och är totalt obeskrivlig."

Serhado beskrev den verklighet som han upplevt bland gerillan genom att uttrycka följande:

"De saker jag fått höra om gerillan är precis vad jag har upplevt. Kamraterna i Europa talade ofta om svårigheter och gerillans tuffa verklighet. Ett liv där fienden konstant är en på hälarna för att tillintetgöra en innebär enorma svårigheter, vilket förefaller helt naturligt, då även gerillan består av människor. Men gerillan är nobel, det fick jag bekräftat när jag kom hit. Gerillans vilja styrs av en moralisk ädelhet och en mänsklig tillgivenhet som är väldigt sällsynt i Europa. I Europa finns de bästa förutsättningarna, men en avsaknad av samma moral. Jag vill ge ett litet exempel. För att gerillan ska unna sig lite te, tar det dem ungefär 1 timme att ordna det. Den person som ordnar teet dricker inte den första koppen, förrän han/hon ser att alla kamrater har blivit tilldelade först. Det här är viktigt och bevittnar om en god moral, kamratskap och medmänsklighet. Kamratskap förekommer säkerligen i de flesta arméerna, men i gerillan är den mer tydlig och genomsyrar alla delar i livet. En gerilla delar sin mat med alla sina kamrater innan det är dags att äta. Att se detta gjorde en stor påverkan på mig. Alla mina upplevelser här gör att jag blir väldigt ledsen när jag tänker på den okamratliga avundsjukan som finns i Europa, samtidigt som när jag tänker på den kamratliga andan som jag fått uppleva här känner jag att det kommer bli svårt att lämna bergen.

Serhado uttrycker även sina tankar och åsikter om det kulturella arbetet bland gerillan i bergen genom att framföra följande:

"Jag har haft många diskussioner med gerillan. Det här området är väldigt organiserat och det kulturella arbetet är väldigt framgångsrikt. Trots fiendens systematiska attacker är moralen orubblig. I diskussionerna har det framkommit att gerillan har en bra koll på kurdisk musik och kurdiska artister. Gerillans önskan är att kurdiska artister skapar sitt verk i enlighet med kampen. Kulturellt arbete som inte präglas av kampen är inte uppskattat bland gerillan."

Serhado avger ett löfte till gerillan om att inte skapa musik för ekonomisk vinning och sänka sitt huvud för någon. När han återvänder tillbaka till Europa kommer hans nya album att lanseras.



Kurd.se

Några bilder från 1 maj

Européer förvirrar oss kurder - 1

Är vi fredliga eller våldsamma "terrorister"? Man blir smått frustrerad som diaspora kurd, EU lämnar verkligen inte mycket utrymme för en lösning av den kurdiska frågan i den egna politiken, en liknande inställning går även att finna hos svenska politiker och journalister. Jag har sett hur svenska journalister, politiker och t.o.m. vissa kurder tar avstånd ifrån en rörelse som faktiskt strävar efter att lösa den kurdiska frågan via fredliga och demokratiska vägar.


PKK har övergivit i stort sett alla de traditionella kraven som har med en egen kurdiskt stat att göra, PKK är inte ens det minsta separatistiskt som européer vill tro.

En gång satt jag med SVD:s mellanösterkorrespondent Bitte Hammargren, jag skulle vara tolk för en före detta Gerillasoldat som idag befinner sig i Sverige. Det var i samband med det tidigare Turkiska invasionen av områden i södra Kurdistan.


Hammargren ville förstå PKK:s strävanden men blev besviken när jag försökte förklara för henne att PKK inte var separatistiskt, att PKK inte önskade att skapa en kurdisk stat utan istället strävade att skapa en egen kurdisk demokrati som inte hade med statsbildning att göra, att vare sig om Turkiet så vill eller ej så var kurderna i gång med att skapa en egen demokrati, och detta skulle uppnås i ett konfedralistiskt system som man bildat tidigare under 2000-talet. Hon tyckte att PKK bedrev en väldigt irrationell politik, samtidigt som hon också påpekade att även kurdiska politiker ifrån exempelviss östra Kurdistan, som hon varit i kontakt med tyckte så. Hon var inte tillfredsställd med svaren som hon fick, jag fick en känsla av att hon uppfattade mina svar som ren propaganda, att det var för många fina ord som demokrati, kulturella rättigheter, mänskliga rättigheter, vapenvilor, väpnad kamp i försvarssyfte och etc. Hon kanske hellre hade velat höra om en hårdnackat och insnöat PKK som var inställt på att alla medel helgade ändamålet, dvs. ett PKK som överstämde med bilden av en terrororganisation som medierna i Europa och Turkiet pekade på.


Min slutsats av samtalet om PKK:s strävanden med henne var att det var hon som var irrationell och inte PKK. Hon kunde inte förstå att en folkrörelse som PKK befinner sig i samhället och måste därför också utforma strategier som går att tillämpa i samhället, detta även om en liten del av ”PKK” idag befinner sig i bergen och gör anspråk på att försvara sitt folk med vapen. Hennes bild av PKK begränsade rörelsen till några tusentals gerillasoldater, som stred mot turkiska staten i dem kurdiska bergen, och inte en folkrörelse som med fredliga och demokratiska medel organiserade sig i hela Turkiet, Kurdistan och även i Europa, med syftet att skapa ett eget kurdiskt system som innebär stärkt enighet inom den kurdiska nationen. Hon kunde inte förstå att PKK som motståndsrörelse inte var en separatistisk sådan, hon insisterade på att PKK var det, trots att jag med ett leende påpekade att PKK ganska tydligt tagit avstånd ifrån att bilda en egen stat och inte strävade att dra nya gränser i mellanöstern.

Tanken om ett fredlig PKK som försöker hitta fredliga och demokratiska vägar för en lösning av den kurdiska frågan kunde inte accepteras av henne.

Agit Nisêbînî

Turkiet - huvudansvarig för massakern i Merdin

Massakern i Merdin där 44 kurder förlorade sina liv har väckt avsky hos såväl kurdiska allmänheten som hos Europa Parlamentet och turkiska Parlamentet. Men samtidigt som kurdiska partier, organisationer och kurdiska intellektuella beskyller Turkiska staten för blodbadet, menar den turkiska regeringen att det var kurdiska ”sedvänjor och traditioner” som resulterade i att 44 personer sköts till döds.

Det har dock visat sig att de skyldiga till händelsen är para- militärer, även kallade byväktare som tillhör turkiska militären. Dessa ingår som en egen styrka i den turkiska armén, och har sedan ett par decennier tillbaka, med turkiska statens goda minne tillåtits att terrorisera civilbefolkningen i kurdiska områden i norra Kurdistan (sydvästra Turkiet). Dem beväpnas med automatvapen och annat militärutrustning, får löner av turkiska staten och agerar mer eller mindre som miliser i sina trakter för att bekämpa kurdiska gerillasoldater och kurdiska frihetskampen.
I utbyte mot militärtjänstgöring i sina hemtrakter får byväktarna också driva jordmarker tillhörande kurder som av turkiska staten tvingats ifrån sina byar under inbördeskriget på 90- talet. Dessa tvingades bort och deras byar brändes ner/förstördes av staten då de vägrade att bli byväktare.

Byväktarnas antal uppgår enligt olika källor allt ifrån 80 tusen till 150 tusen. Enligt överenskommelser mellan Turkiet och FN skulle Turkiet fram till 2004 reducerat deras antal kraftigt för att sedan helt upplösa byväktarsystemet. Under Ecevit regeringen i början på 2000-talet minskades deras antal, men efter att den nu sittande AKP- regeringen kom till makten, har deras antal istället ökat kraftigt. AKP har bland annat, för att stärka egna partiets röstantal hos kurder sedan 2002 utnyttjat byväktarsystemet flitigt.

Att skylla på kurdiska ”traditioner och sedvänjor” när det är turkiska vapen i händerna på turkiskt avlönade paramilitärer som begår massakrer är ett brott i sig. Skyldiga till denna massaker är den turkiska staten och dess regering som beväpnar fler och fler byväktare, dvs. paramilitärer i syfte att kontrollera den kurdiska civilbefolkningen. Man bör därför inte förvånas över fler liknade händelser i framtiden. Det är enkel logik, tiotusentals beväpnade halvcivila- militärer bådar inte gott. Massakrer som denna är således ett inbyggt konsekvens av den turkiska byväktarsystemet.

Agit Nisêbînî

Abdullah Demirbas fick 2.5 års fängelse

Abdullah Demirbas fick 2.5 års fängelsestraff för att ha via en intervju på kurdiska kanalen RojTV, talat om Abdullah Öcalans idé om hur Turkiet kan demokratiseras.

Kort info:

Abdullah Demirbas föddes i Diyarbakir 1966. Han avslutade sin grundutbildning i sociologi vid Firat University i Eleziz. Han arbetade som filosofi lärare från 1987 till 2007 och deltog i upprättandet av Merdin Branch i lärar-unionen (Egitim-SEN) i Turkiet.
I de allmänna lokala valen 2004 valdes han till borgmästare i Sur kommunen i Diyarbekir. Under 2007 togs ett beslut på kommunfullmäktige om godkännande och tillhandahållande av lokala tjänster på flera språk, inrikesministeriet avslog det.
Abdullah Demirbas är författare till flera publikationer på flera språk.