Är vi fredliga eller våldsamma "terrorister"? Man blir smått frustrerad som diaspora kurd, EU lämnar verkligen inte mycket utrymme för en lösning av den kurdiska frågan i den egna politiken, en liknande inställning går även att finna hos svenska politiker och journalister. Jag har sett hur svenska journalister, politiker och t.o.m. vissa kurder tar avstånd ifrån en rörelse som faktiskt strävar efter att lösa den kurdiska frågan via fredliga och demokratiska vägar.
PKK har övergivit i stort sett alla de traditionella kraven som har med en egen kurdiskt stat att göra, PKK är inte ens det minsta separatistiskt som européer vill tro.
En gång satt jag med SVD:s mellanösterkorrespondent Bitte Hammargren, jag skulle vara tolk för en före detta Gerillasoldat som idag befinner sig i Sverige. Det var i samband med det tidigare Turkiska invasionen av områden i södra Kurdistan.
Hammargren ville förstå PKK:s strävanden men blev besviken när jag försökte förklara för henne att PKK inte var separatistiskt, att PKK inte önskade att skapa en kurdisk stat utan istället strävade att skapa en egen kurdisk demokrati som inte hade med statsbildning att göra, att vare sig om Turkiet så vill eller ej så var kurderna i gång med att skapa en egen demokrati, och detta skulle uppnås i ett konfedralistiskt system som man bildat tidigare under 2000-talet. Hon tyckte att PKK bedrev en väldigt irrationell politik, samtidigt som hon också påpekade att även kurdiska politiker ifrån exempelviss östra Kurdistan, som hon varit i kontakt med tyckte så. Hon var inte tillfredsställd med svaren som hon fick, jag fick en känsla av att hon uppfattade mina svar som ren propaganda, att det var för många fina ord som demokrati, kulturella rättigheter, mänskliga rättigheter, vapenvilor, väpnad kamp i försvarssyfte och etc. Hon kanske hellre hade velat höra om en hårdnackat och insnöat PKK som var inställt på att alla medel helgade ändamålet, dvs. ett PKK som överstämde med bilden av en terrororganisation som medierna i Europa och Turkiet pekade på.
Min slutsats av samtalet om PKK:s strävanden med henne var att det var hon som var irrationell och inte PKK. Hon kunde inte förstå att en folkrörelse som PKK befinner sig i samhället och måste därför också utforma strategier som går att tillämpa i samhället, detta även om en liten del av ”PKK” idag befinner sig i bergen och gör anspråk på att försvara sitt folk med vapen. Hennes bild av PKK begränsade rörelsen till några tusentals gerillasoldater, som stred mot turkiska staten i dem kurdiska bergen, och inte en folkrörelse som med fredliga och demokratiska medel organiserade sig i hela Turkiet, Kurdistan och även i Europa, med syftet att skapa ett eget kurdiskt system som innebär stärkt enighet inom den kurdiska nationen. Hon kunde inte förstå att PKK som motståndsrörelse inte var en separatistisk sådan, hon insisterade på att PKK var det, trots att jag med ett leende påpekade att PKK ganska tydligt tagit avstånd ifrån att bilda en egen stat och inte strävade att dra nya gränser i mellanöstern.
Tanken om ett fredlig PKK som försöker hitta fredliga och demokratiska vägar för en lösning av den kurdiska frågan kunde inte accepteras av henne.
Agit Nisêbînî
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar